Fakturera styrelsearvode borde bli tillåtet igen

Förbudet mot att fakturera styrelsearvode gör det onödigt krångligt för små och växande bolag att locka erfarna styrelseledamöter.

Att fakturera styrelsearvode genom sitt eget bolag borde vara den mest självklara saken i världen för alla som sitter i en styrelse vid sidan av sin ordinarie verksamhet. Ändå har det varit förbjudet i Sverige sedan 2017, och jag tycker det är ett av de mest obegripliga regelverk som drabbar just de företagare och konsulter som landet säger sig vilja uppmuntra.

När en styrelseledamot inte längre får skicka en faktura för sitt arvode, utan tvingas ta emot det som vanlig lön, flyttas hela den administrativa bördan över på bolaget som betalar. Det bolaget måste plötsligt hantera löneutbetalning, arbetsgivaravgifter och skatteavdrag för en enda person, en enda gång om året, bara för att kunna ha en erfaren rådgivare i styrelserummet. För ett storbolag med egen ekonomiavdelning är det ett mindre problem. För ett litet eller växande bolag är det ett onödigt hinder.

Jag möter ständigt grundare och ägare som helst vill knyta en branschkunnig, oberoende styrelseledamot till bolaget i ett tidigt skede, särskilt när tillväxten tar fart och riskerna ökar. Det gäller inte minst gasellföretag som navigerar osäkra exportmarknader och behöver styrelseledamöter med erfarenhet av internationell handel. Men just den typen av seniora proffs driver ofta sin rådgivning genom ett eget bolag, och när de inser att arvodet måste tas emot som lön i stället för en faktura, blir svaret ofta nej tack.

Styrelseakademien har kämpat för en återgång ända sedan förbudet infördes, och det säger något om hur länge frågan har legat och skvalpat utan att någon tagit tag i den. Nu har den i alla fall lyfts på politisk nivå, där bland andra Liberalernas ekonomisk-politiska talesperson Cecilia Rönn har fått svara på om regeringens snabbanalys av frågan kan leda till en förändring. Jag hoppas verkligen att den analysen landar i en lösning, oavsett vilket parti som till slut driver igenom den.

Det finns förstås ett skäl till att förbudet kom till. Lagstiftaren ville förhindra att vanliga anställningsförhållanden görs om till konsultuppdrag enbart för att sänka skatten och kringgå arbetsgivaravgifter, och det är ett rimligt mål i sig. Men att lösa det genom ett totalförbud känns som att släcka branden med en vattenkanon riktad mot hela huset.

Det borde gå att utforma regler som skiljer på äkta konsultuppdrag, där styrelseledamoten tar en affärsrisk och arbetar självständigt, och förtäckta anställningar.

Många andra delar av skatteregelverket bygger redan på just den typen av gränsdragningar.

Frågan blir extra viktig i samband med generationsskiften som kräver mod snarare än tystnad. Det är ofta i just det skedet som ett bolag behöver en utomstående styrelseledamot som vågar säga emot, ställa obekväma frågor och dela med sig av egen erfarenhet från liknande processer. Om de mest erfarna proffsen väljer bort styrelseuppdrag i mindre bolag på grund av krånglig fakturering, är det de minsta och mest sårbara bolagen som förlorar mest.

Det finns en lärdom här för alla som driver eller sitter i styrelsen för ett mindre bolag: regler som ser tekniska och obetydliga ut på pappret kan i praktiken avgöra vem som säger ja eller nej till ett styrelseuppdrag. Samma typ av eftertanke kommer för övrigt väl till pass när man går igenom rapportsäsongens lärdomar för företagare, där detaljer i siffrorna ofta avgör mer än rubrikerna. Rätten att fakturera styrelsearvode är en sådan detalj som förtjänar mer uppmärksamhet än den hittills fått, och jag hoppas att politiken snart inser att en enkel regelförenkling kan göra mer för svenskt styrelsearbete än många större reformer.